petter god damn it
Förkyld igen. Kunde inte ens öppna ögonen imorse. Och idag har vi prov, fuck!
Försökte plugga igår också men somnade med boken gång på gång över ansiktet.
Mamma var nog arg på mig imorse för att jag är sjuk. Hon lät arg i alla fall, jag kunde ju inte se henne med stängda ögon.
Schysst. Vanliga föräldrar är snälla och hämtar kycklingsoppa (i alla fall i USA...) men mamma blir bara arg. Varför? Jag har ingen aning.
Går jag till skolan imorgon kommer de att säga att jag var fejksjuk. Tack för att jag tas på allvar, aldrig.
Pussadjö snyt dig
computer says no
Jag retuscherade Cate Blanchett förut, utan någon som helst anledning. Råkade bara söka henne på google.
Photo shop på papis jobb är härligt. Jag skulle vilja spendera mer tid med det, gå på bio och så, lära känna. Men sitter här med skruttibangbang-datorn som är fullare än en a-lagare och ett Ps på engelska som är si och så.
Fifan.
hejaheterAsriåjapratajättsnabbt
Shit vad jag pratar snabbt, jämt. Min mun sluddrar fram orden. Jag är rädd för att prata och vräker därför ut orden så snabbt som möjligt. Eller så är jag bara jäkligt energisk. Det skiftar från gång till gång. Men det går alltid i hundrafyrtio. Förutom på morgonen, då får jag inte ens fram ord. Sitter mest i ett hörn och blinkar förvirrat. Försöker någon prata med mig så svarar jag goddag yxskaft på mummelska. Och anledningen till att jag tar upp detta är auditionen. Jag övar och övar. Jättesnabbt. Försöker prata överdrivet långsamt och då talar jag tydligen i rätt takt enligt mamma och pappa. Damn!
Lika snabbt som ett vindkraftverk snurrar i tornado pratar jag. Snabbare än ljusets hastighet.
cat
Här sitter jag med fettigt hår och tiny problemas.
Det skulle vara väldigt skönt att flytta till Norrköping istället för att pendla, och då menar jag vääääldigt skönt. Men mina älsklingar bor här hemma i ingenstans. Katterna.
Jo, det låter nog fånigt, som att jag har broderade kattporträtt över hela väggarna och katten Miriam uppstoppad på en hylla.
Men katter är för mig som bästa vänner. Jag gråter alltid när en katt råkar illa ut, vare sig jag känner den eller inte.
Så mycket av den kärlek, sympati och förmåga att orka med som jag har har riktats in på katterna, från första början.
Jag kan inte förklara varför.
Flyttar jag så kan jag alltid ringa familjen och vet att de klarar sig utan mig. Men tänk lilla Nemi. Hon sover alltid i min säng, springer alltid till mig när hon är rädd och sitter bokstavligen på mitt ansikte och slemmar kärleksfullt så fort jag varit borta i mer än en dag. Hur ska hon klara sig med min lillebror som skrämmer henne med flit, de andra katterna som fräser åt henne och mitt rum tomt utan trygg säng? Jag måste ta med henne om jag flyttar.
Men Gais som inte får vara inomhus för att han inte kan hålla tätt och Kafka som älskar att väcka mig genom att bita i min näsa. De kan inte bo i lägenhet, de skulle klättra på väggarna. Bara lugna Nemi som alltid vill vara inne fungerar det för.
Jag hatar att jag fäster mig så mycket vid dem. Katter som vistas utomhus råkar ut för saker, de skadar sig, försvinner och i värsta fall dör de för tidigt. Senast en katt dog här var för tre år sedan. Han blev skjuten av misstag. Så jävla korkat.
Två killar skulle komma hit och skjuta vildkatter som åt upp de andra katternas mat, skitade ner och idkade inavel (jag gillade det inte men det var tvunget att göras). Jag var hemma sjuk och skulle släppa in katterna.
Klockan tio vaknade jag efter att ha drömt att Jyri dog. Utanför gick de två killarna runt och kollade i det höga gräset och runt gammelhuset. Jag sprang ner till altandörren. Utanför satt Keso och Umbro, men inte Jyri. I ren panik rusade jag ut till killarna och frågade dem om de skjutit någon katt. De visade mig tre kattlik, en av dem var gråvit och hade en brun fläck på hakan.
Det var mitt fel att Jyri dog för jag försov mig.
Ödets ironi eller hur man nu kan uttrycka det. Jag försover mig till allt, även Jyris död.
Vem bryr sig om en katt?
Jag gör det i alla fall.
